Allmänt
De vanligaste veterinära diagnoserna för dobermann enligt försäkringsbolagens statistik är cardiomypati, wobbler, olika tumörer, magomvridning, livmoderinflammation, olika hudlidanden , olika knäproblem samt traumatiska skador (olyckor). Livmoderinflammation och te x juvertumörer (vanlig diagnos) är sjukdomar som drabbar de flesta raser, dobermann är inte överrepresenterade.

HJÄRTFEL (Dilaterad Cardiomyopati, DCM)
DCM är en sjukdom i hjärtmuskeln som inte går att behandla. Hunden är till synes fullt frisk tills den visar symptom som trötthet, svimning, hosta. Hunden blir snabbt mycket sjuk och avlider i regel inom några veckor efter att de första symptomen visat sig. En annan variant är att hunden plötsligt faller död ner utan förvarning. Drabbade hundar är ofta i medelåldern. Sjukdomen kan med de undersökningsmetoder som finns idag inte förutsägas innan symptomen brutit ut.
Målsättning: Att sprida kunskap bland uppfödare och dobermannägare om cardiomyopati och att verka för ett mer öppet samtalsklimat när det gäller dessa problem.

WOBBLER (instabilitet mellan halskotor)
Wobbler är en medfödd defekt som ofta inte visar sig förrän hunden är i medelåldern. Symptomen varierar men typiskt är kraftig smärta vid huvudrörelser, hälta, rörelsestörningar och ibland förlamning. Vissa drabbade hundar har endast lindriga problem, andra så svåra att de måste avlivas. Även om problemen är lindriga kan en hund med utvecklad wobbler sällan användas till något arbete. Defekten kan diagnosticeras säkert endast genom kontraströntgen. Ingen hund med wobblerliknande symptom ska användas i avel.
Arvsgången är för bägge ovanstående defekter är okänd, vilket gör dem svåra att bekämpa. Troligen inverkar flera olika gener. Defekterna är kända på dobermann över hela världen.
Många hundar som avlider/avlivas på grund av symptom som skulle kunna vara cardiomyopati eller wobbler obduceras aldrig, och får därmed ingen säker diagnos. Detta gör att det är svårt att kartlägga hur utbrett problemet med dessa defekter är.
Målsättning: Att sprida kunskap bland uppfödare och dobermannägare om wobbler och att verka för ett mer öppet samtalsklimat när det gäller dessa problem.

HD (Höftledsdysplasi)
Dobermann är relativt förskonad från HD-fel, på senare år har inga grava HD-fall diagnosticerats. HD-felfrekvensen har sjunkit den senaste 5-årsperioden och ligger idag på cirka 13 procent. Röntgenfrekvensen ligger på cirka 42 procent.
Målsättning: Andelen HD-belastade djur ska minska ytterligare. För att ha kontroll på att HD-felen inte skjuter i höjden bör andelen röntgade hundar öka till åtminstone 60 procent. Ju fler hundar som röntgas desto säkrare blir urvalet av avelsdjur.
Avelsrekommendationer: Dobermann omfattas av SKKs genetiska bekämpningsprogram mot HD och endast röntgade och fria (A ,B eller UA) hundar får användas i avel. Önskvärt är att minst en av föräldrarna ska ha HD A men hänsyn måste tas till HD-statusen på föräldrar, hel- och halvsyskon och andra nära släktingar. Hellre använda en B-hund ur en fri kull än en A-hund med HDbelastade syskon. Avel på hundar med mer än ett HD-belastat syskon ska undvikas. Detsamma gäller hundar som visat sig nedärva mer HD-fel än rasgenomsnitttet.

PHTVL/PHPV (Persistent hyperplastic tunica vasculosa lentis
(PHTVL) och persisten hyperplastic primary viteous (PHPV)
PHTVL/PHPV är en ögondefekt som betyder att rester av de olika strukturer som normalt sörjer för ögats blodförsörjning under tidiga fosterlivet och på den primära glaskroppen som finns i ögat under fosterutvecklingen finns kvar i ögat på den vuxna hunden. Om stora rester av dessa finns kvar senare i livet kan de ge mer elller mindre allvarliga problem beroende på storlek. Alla föräldradjur i Sverige undersöks med avseende på defekten och sedan många år alla valpar i kullar som förmedlas genom Svenska Dobermann Klubbens valphänvisning. Antalet affekterade hundar har idag sjunkit till en mycket låg nivå, felet hittas endast hos 1-2 procent av alla ögonspeglade hundar och i regel endast som grad 1 = gränsfall. Detta trots den stora andelen utlandsfödda föräldrar. Utomlands speglas i regel inte valpar/ kullar. För att SKK skall registrera dobermannvalpar krävs att båda föräldrarna är ögonspeglade, dock finns inget krav på att de ska vara fria.
Avelsrekommendationer: I avel ska endast användas hundar som är ögonspeglade och fria från PHTVL/PHPV.

AUTOIMMUNA SJUKDOMAR/HUDPROBLEM
En del dobermann drabbas ibland av hudproblem, orsakerna till detta är flera. En kan vara alopecia, en autoimmun sjukdom som ger fläckvist håravfall och drabbar framför allt - men inte bara - blå dobermann (den blå färgen är numera inte tillåten på dobermann). En annan orsak kan vara hormonrubbningar som till exempel
Hypothyreos (underfunktion i sköldkörteln)
Hypothyreos är en annan autoimmun sjukdom som ibland drabbar dobermann. Symptomen, som ofta kommer smygande, är bland andra viktökning, trötthet, hudförändringar, frusenhet och fertilitetsproblem. Hur utbredd sjukdomen är är okänt, många kan drabbas lindrigt vilket kan göra att de aldrig diagnisticeras. Blodprov kan utvisa om hunden är drabbad, det kan dock inte sägas huruvida hunden kommer att bli drabbad i framtiden eller ej.
Avelsrekommendationer: Uppfödare ska noga beakta alla tecken på hudproblem hos sina avelsdjur och aldrig i avel använda hundar med hudproblem. Avelsdjur som senare i livet drabbas av hudproblem ska med tanke på avkommorna utredas noga.
Kronisk leversjukdom/Dobermannhepatit
Orsak och arvsgång är okänd. Drabbar oftare tikar än hanar. Säker diagnos är ofta svår att ställa men symptom ihop med blodtester ger en bra bild. I t ex Finland blodtestas alla avelsdjur. Utbredningen av sjukdomen i Sverige är okänd men man misstänker att många dobermann kan ha sjukdomen utan att visa kliniska symptom. När sjukdomen utvecklats så att den ger synbara symptom, leder den till döden. Typiska symptom är ökad törst och urinering, minskad aptit, avmagring och ansamling av vätska i buken.
Avelsrekommendationer: Problem med leversjukdom förekommer hos rasen, men inte i den omfattningen att det i nuläget finns anledning att införa krav på blodtest. Uppfödare uppmanas vara observanta på eventuella symptom.
Von Willebrands sjukdom, vWs
En form av ärftlig blödarsjuka som finns hos många raser, bland andra dobermann. Symptomen kan variera mellan individer, men drabbad hund kan visa normal till förlängd blödningstid. Blödningarna blir i regel mindre med åldern och hundar med mild form av vWs kan leva ett nära normallångt liv. Sjukdomen, och även anlagsbärare, kan påvisas med blodtest. I många länder testas avelshundar, något som sällan sker i Sverige. Sjukdomen är vanlig på dobermann i USA men finns även i Europa.
Avelsrekommendationer: I Sverige har vi genom åren fått rapporter endast om sporadiska fall av vWs. För närvarande finns ingen anledning att införa krav på allmänt test av avelsdjur. Vid misstanke/symptom ska hunden alltid testas innan den används i avel.

Information hämtad från Svenska Dobermannklubbens officiella avelsstrategi för dobermann.